Längs Västerlånggatan sitter de uppradade i öppna fönster och sprider en doft så härlig att det krävs extrem självbehärskning för att inte förföras. Våffelflickorna är gamla stans främsta fresterskor.
Som en osynlig slöja smyger den sig på mig redan vid Mynttorget. Först märker jag den knappt, men den påverkar mitt undermedvetna. Styr mina steg när jag som i trans kryssar fram mellan gatuartister, vikingahjälmar och kameraförsedda turister.
Ju längre jag går på gatan desto mer intensiv blir den. Doften, den söta underbara doften av nygräddad frasvåffla.
Utanför Café Muren fyller den hela luftrummet. Den tar mig, förför mig, tränger in i mig och väcker begär.
Jag vaknar till och upptäcker att jag inte är ensam om att trollbindas av det heta våffeljärnets aromer.
Runt om mig kryllar det av turister. Gamla, unga, tjocka, smala, tyska, svenska, amerikanska och japanska.
En sak har de alla gemensamt. De bär alla på en glass.
Inte så konstigt kanske. Västerlånggatan är inte bara en av Sveriges turisttäta gågator, utan också en av de glasstätaste. Det är inte många souvenirbutiker mellan varje “Swedish ice cream” skylt.
I fönstren sitter våffelflickor och våffelpojkar, lika söta som strutarna de tillverkar.
Det ser varmt ut.
- Vi byts av, säger Våffelflickan på Café Muren, den första ordentliga glassbar man stöter på om man kommer gående från Slottet och Riksdagshuset.
När jag jobbade i Vasastan och bodde på Söder hände det att jag hoppade över lunchen och istället smet in på Café Muren under min promenad hem.
Men den går bra att äta även om man är solo. När man proppat i sig sista tuggan känner man sig väldigt mätt, lycklig och frusen.
Efter Muren hinner man passera ytterligare en glassbar och ett Seven Eleven innan man kommer fram till Café Kåkbrinken, den glassbar jag minns bäst från min barndom.
Även här tillverkas egna våfflor, men just denna gråmulna dag är det tomt i både fönster och cafélokal till min stora förvåning. Som jag minns det var det alltid kö till Kåkbrinken, även vid ensiffrig temperatur och spöregn.
Doften från Muren har ebbat ut och ersatts av ett stekos från närliggande restauranger.
Trängseln är fortfarande lika stor, men glassarna har försvunnit ur turisternas händer. Nu är det shoppingpåsar som gäller.
En guide tätt följd av en stor hop välnärda, överåriga amerikaner passerar förbi. Genom gamla stans trånga gränder och slingrande stråk får de höra om Stockholms historia.
Nu är de på väg mot Stortorget för att höra om det stora blodbadet.
Guiden berättar om hur det 1520 rann blod nerför Kåkbrinksbacken. Idag rinner det cola ur en övergiven läskburk.
Min färd fortsätter längsmed Västerlånggatan. Och snart smyger den sig på mig igen. Doften. Den tränger undan stekoset. Får mig att vädra som en jakthund som just fått upp ett spår på rådjur.
Doften för mig till Järntorget, Café Järntorget närmare bestämt. Där sitter en gosse och lyssnar på musik medan han skapar Stockholms finaste strutar.
Glassdisken är täckt av dem. Nybakade härliga frasvåfflor som doppats i choklad och sedan prytts med färgglatt strössel.
Smakutbudet är rikligt, man säljer GB’s Carte d’Dor men pushar mest för svenska Lejonet & Björnen som säljs till samma kulpris.
Sneglar mot Våffelpojken. Han bryr sig inte om mig. Är fullt koncentrerad på järnet, våfflorna och musiken.
I pannan vilar en svettdroppe. Bakom molnen skymtar solen fram och horder av glassugna turister stormar in i lokalen. Förmodligen ditledda av doften från pojken och hans våffeljärn.
Inför glassbesök i Gamla stan:
Sommartid har många glassbarer öppet fram till 23.
Om vädret är varmt och soligt, var beredd på kö.
Café Muren profilerar sig som extra gayvänligt. Glassen som säljs är från Sia Glass.
Café Kåkbrinken har Triumf glass som glassleverantör.
Café Järntorget säljer både Carte d’Or och Lejonet & Björnen.
Våffelstrutarna är lika goda på alla ovan nämnda ställen.
